S A R A

Som ni kanske redan visste var jag på Road to Desistance (aka Yohios enda Sverige konsert det här året och förmodligen sista innan han och DISREIGN flyttar till Japan) och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, förutom kaos, typ ...

 

Anyways:

Jag och min kompis (@princesszekrom) åkte till Stockholm på lördag morgon och kom fram till Stockholm vid 12-tiden. Innan vi tog oss till hotellet åt vi, MAX (föredrar ju Donken men men ...) och sen stack vi till hotellet för att byta om och fixa det sista till konserten.

 

Vi mötte upp Andy (@thetigerdemon) utanför Fryshuset, fick våra nummer och började köa. Vid det här laget är klockan ca 15. Efter nån timme av köande börjar jag kolla på vilka andra som är där och ser jag någon som ser ut som en jag "känner" över internet som jag pratat lite med förut (@trashbarbiie) Men eftersom jag är för feg för att säga något rakt ut skriver jag på kik "Va'göru?" och frå till svar "köar hehe, och det gör du också ser jag ^^", så vi börjar snacka på riktigt och jag och mina kompisar joinar dom (hin köade med en kompis).

 

Vid ca 17 håller min mobil på att dö (detta då jag brände mitt batteri för flera månader sen ... *facepalm*) och jag får panik men (@thetigerdemon) säger att om jag behöver kan jag ta bilder på hennes telefon. Fast jag tar en halvtimme för att ladda den så att jag iallafall är kontaktbar om det skulle behövas.

 

Insläppet skulle ha börjat 18 men som vanligt blir det försenat (förståeligt å andra sidan) men vid ca 18:20, har jag för mig, börjar dom släppa in folk och vid det här laget ligger "peppigheten" på topp. När vi kommer in försöker jag och mina kompisar att tränga oss förbi alla som ska lämna kläder i garderoben så vi får någorlunda bra platser. Som tur är kan vi stå med Tilda och hennes kompis.

 

När konserten börjar står i princip alla och skriker och några börjar gråta redan nu (jag "bashar" inte på er däremot, grät själv som ett vattenfall senare). Och när Angels Waltz spelas första gången börjar jag redan då få en massa tårar i ögonen (nämligen första låten jag lyssnade på efter att jag fick reda på att ... (nej förlåt! Klarar inte det här ... Och jag är osäker på om jag får dela detta)).

 

Sen kom ON THE VERGE ... Det går inte att beskriva med ord hur mycket den låten betyder för mig, och det här låter säkert jättecheesy, men ON THE VERGE är och har varit mitt liv i snart 2 år. Det gick verkligen inte att hålla tillbaka tårarna så jag började gråta hysteriskt och bröt ihop totalt. Var även nära på att svimma och spy (inte bara under ON THE VERGE, hela konserten också). Vid ett tillfälle under ON THE VERGE kände jag att jag inte skulle palla mer om jag inte fick sätta mig eller något så jag satt mig ner.

Och direkt(!) börjar mina kompisar försöka dra upp mig så jag står upp och försöker få tag på vakterna (för dom tror att jag svimmat). Jag får vatten och dextro och sen fortsätter konserten som "vanligt".

Dvs att folk tyvärr svimmar, spyr och jag och mina kompisar står i vår egen grupp och gråter, tröstar och ger varandra stöd.

 

Efter konserten försökte vi få tag på folk som Seike, Jenziih och Tomidomme, men vi lyckades bara se dom uppe på balkongen (kramade Fredrik och Dennis däremot). Sen stack Tilda och hennes kompis hem och jag och de andra två stannade kvar för signeringen (vi köpte varsin Road to Desistance t-shirt). Vi fick dom signerade, även armarna, weeii!

 

And well, det där var pretty much min upplevelse etc av ROAD TO DESISTANCE.